Dear Paul, I am trying...
What came first, the music or the misery?
Min högsta dröm är att det ska bli lönsamt med riktiga skivaffärer igen. Då ska jag skulle jag skaffa mig en affär á la Championship Vinyl. Jag saknar det där terapeutiska med att gå in i en skivaffär (med väggarna fulla av konsertaffisher, lp skivor uppe på hyllorna och personal som hade stenkoll på musik) och stå och bläddra bland skivor efter svaren på livets alla frågor.
Jag minns när jag var 16 och det fanns i alla fall tre riktiga skivaffärer jag kunde gå till i stan. Skivhuset, med personal man kunde hänga med efter skolan och som lyssnade på The Verve och Belle & Sebastian. Dom hittade det man va ute efter och hade en blackboard där dom skrev ner veckans skivsläpp. Sen fanns Skivlagret. Det var en medelålders man med långt hår och skägg som ägde den. Han var bara trevlig om man köpte en skiva som han själv tyckte om. Annars muttrade han mest. Det var en liten skum och trång affär och längst in fanns en sektion för hårdrock och genres som börjar på sleaze, trash, glam och death. Och sen fanns Repeat Records. En ännu mer trång och skum skivaffär, som sålde begagnade skivor. Där såldes både rariteter och såna som jag anser aldrig borde gjorts (typ Kents engelska version av Hagnesta Hill). Dit gick jag när jag skulle komplettera en samling eller när jag inte hade pengar till att köpa en sprillans ny skiva. Eller som sagt, bara ville stå och bläddra i hopp om att hitta vad som helst.
Fy tusan vad jag saknar det...Det är verkligen obeskrivligt sorgligt, att den fysiska aktiviteten "gå och kolla skivor", snudd på försvunnit helt. Jag slår vad om att det är därför den psykiska ohälsan i landet bara ökar.
Åh, det hade varit så suveränt vackert att få äga en sån där skivaffär...
I'd lock you deep inside 'till the last rains fall
Gråväder och skola. Och mandlar att gnaga på. Och så Bruce Springsteens skiva The Promise. Den har spelats för mina öron hur länge som helst nu. Jag tröttnar inte. Den är så obeskrivligt bra att jag får pytteskinn av att lyssna på den. The Promise är en dubbelskiva med tidigare osläppta låtar som Springsteen spelade in mellan 1977-78, när han höll på att jobba med det som skulle komma att bli Darkness On The Edge Of Town. Jag gillar Springsteen när han är lite mindre bredbent och svettig och lite mer utelämnad och...sårbar? Jag vet inte men, men ett annat exempel är Nebraska-skivan. Eller det där hjärtskärande ögonblicket i låten Downbound Train, när han faller ner på knä och inser att det bara varit en dröm.
Put on my jacket, I ran through the woods
I ran till I thought my chest would explode
There in the clearing, beyond the highway
In the moonlight, our wedding house shone
I rushed through the yard, I burst through the front door
My head pounding hard, up the stairs I climbed
The room was dark, our bed was empty
Then I heard that long whistle whine
And I dropped to my knees, hung my head and cried
Men en grå och regnig dag som idag, är det låten The Way som får spelas om några gånger. En sån där låt som man borde dansa till i en brudklänning. Och Bruce som sänker rösten och liksom...sjunger som om han viskade det till någon. Okej okej, nu blir det väldigt fånigt och patetiskt...så jag går inte närmre in på det där saxofonsolot mot slutet som gör att nackhåren reser sig. Det är musik som kryper under min hud.
Say no more.
Dagens visa: Bruce Springsteen- The Way