Relationshit.

 

”Relationshit movies, with their skepticism of happy or conclusive finales, are films typically made outside of Hollywood that examine the dynamics of relationship difficulties and dissolutions.”

 

För mig har filmer alltid fungerat på samma sätt som musik. De har varit den där bästa vännen som upplevt precis det jag går igenom och vet exakt vad jag vill höra och vilken tröst jag söker.

Men det är även ett sätt som hjälper till att se saker ur flera perspektiv. Analysera och grubbla över situationen. Vända och vrida på det för att bli klokare. I ett försök att förstå sig själv och andra.

Är man i ett förhållande så kommer det stunder när relationship känns som relationshit. Jag tror att det är oundvikligt. Jag lyssnar gärna på par som berättar om hur rosa och skimrande och lyckligt deras förhållande konstant är, men det är för mig lite som att höra om när Jesus gick på vattnet. Jag kanske har haft dåliga förutsättningar för att tro på sådant. Jag är inte i närheten av att ha vuxit upp i en kärnfamilj med lyckliga förhållanden omkring mig, där allt bara flyter på. Jag vet inte hur man gör när man är i ett förhållande bara för att vara i ett förhållande. Jag tror att det är nyttigt att fråga sig själv då och då varför man vill vara i förhållandet. Det verkar inte alla göra. Personligen tycker jag att det är mest rättvist mot sig själv och den man är tillsammans med, att vara säker på att man inte bara glider med i brist på annat. Att man inte undviker det svåra. Är det värt det så är det. Och är det inte det så ska man inte slösa på varandras tid och känslor.

Relationshit. När man är i en period av ifrågasättande. När något gnager. När man vrider och vänder på saker och ting. När man vet att man älskar så mycket, men…men…det där “men” är som en sten i skon.

 

Här är 3 filmer om relationshit, som jag tycker är suveräna.

Two days in Paris

(en av de absolut bästa relationshit-filmerna jag någonsin sett. speciellt den här scenen...som jag youtubat cirka tiotusen gånger)

 

Closer

(en film jag sett så många ggr att jag tappat räkningen. Så satans bra och med repliker som svider som tusen nålar. extra plus för soundtracket.)

 

Blue Valentine

(när röda rosor och choklad inte är verkligheten...)

 

strangled heart.

 

Jag var ju här för att skriva. För att de sagt åt mig att skriva.

Ja, alltså inte bara människor omkring mig, utan små röster inombords. De jag försöker ignorera. Nej, inte galna vansinnesröster. Vettiga röster. Kanske är det egentligen bara min egna, men på många olika sätt.

Ända sen jag kunde skriva, har jag skrivit. När jag var elva skrev jag en bok om hästar och kärlek. Den blev 120 sidor och nu vet jag inte var den är. Jag minns att den handlade om en sjuttonårig tjej som hade hästar, man och barn. Jag tänkte att man var vuxen när man var 17 år och då är det så livet ska vara. Så fel jag hade.

Några år senare hade jag skrivit en lång lång lång historia när datorn bestämde sig för att den skulle raderas. Den såg jag aldrig igen. Ytterligare några år senare, handlade mitt avslutande projektarbete på gymnasiet om att skriva. I många lång år skrev jag. Brev och dikter och noveller och artiklar och pennan glödde och hjärta blödde och jag hade ord liggandes överallt. I sängen och i väskor och fickor och allt allt allt gick att skriva om. Livet och glädjen och sorgen och...störst av allt var kärleken. Så den skrev jag om. Tills jag en dag upptäckte att det var förgäves. Det var ju skit samma hur mycket jag skrev. Jag förlorade ändå. Och de jag skrev om, och till, förstod inte. Och älskade inte. Jag som trodde att ord var det vackraste och starkaste jag kunde bygga med. Som de där orden på svarta tavlan på lågstadiet. ”Låt stå”. Och man lät det stå och suddade försiktigt runt orden. Men jag byggde på höjden utan starka grunder.

Så jag slutade skriva. Far åt helvete med alla ord...tänkte jag. Och svalde. Tills det växte sig för stort inom mig och jag lät det ta andra vägen ut. Fel vägar, måhända. Men ut kom det. En stinkande tystnad.

Men hej, här är jag nu och imorse fann jag femton ord i min sko. Jag trodde det var en sten som skavde, men nej...femton ord som inte tuggats och svalts. Det är ett tecken, den skavande känslan och värken.

Jag har lärt mig sen sist. Det känns som en evighet sedan livet var en saga om hästar. Jag har fel så många gånger sen dess. Och vilken satans kvinnobild förmedlade jag egentligen som elvaåring?!

Jag vet bättre nu.

Det skrivs inga sagor här längre.