Min högsta dröm är att det ska bli lönsamt med riktiga skivaffärer igen. Då ska jag skulle jag skaffa mig en affär á la Championship Vinyl. Jag saknar det där terapeutiska med att gå in i en skivaffär (med väggarna fulla av konsertaffisher, lp skivor uppe på hyllorna och personal som hade stenkoll på musik) och stå och bläddra bland skivor efter svaren på livets alla frågor.
Jag minns när jag var 16 och det fanns i alla fall tre riktiga skivaffärer jag kunde gå till i stan. Skivhuset, med personal man kunde hänga med efter skolan och som lyssnade på The Verve och Belle & Sebastian. Dom hittade det man va ute efter och hade en blackboard där dom skrev ner veckans skivsläpp. Sen fanns Skivlagret. Det var en medelålders man med långt hår och skägg som ägde den. Han var bara trevlig om man köpte en skiva som han själv tyckte om. Annars muttrade han mest. Det var en liten skum och trång affär och längst in fanns en sektion för hårdrock och genres som börjar på sleaze, trash, glam och death. Och sen fanns Repeat Records. En ännu mer trång och skum skivaffär, som sålde begagnade skivor. Där såldes både rariteter och såna som jag anser aldrig borde gjorts (typ Kents engelska version av Hagnesta Hill). Dit gick jag när jag skulle komplettera en samling eller när jag inte hade pengar till att köpa en sprillans ny skiva. Eller som sagt, bara ville stå och bläddra i hopp om att hitta vad som helst.
Fy tusan vad jag saknar det...Det är verkligen obeskrivligt sorgligt, att den fysiska aktiviteten "gå och kolla skivor", snudd på försvunnit helt. Jag slår vad om att det är därför den psykiska ohälsan i landet bara ökar.
Åh, det hade varit så suveränt vackert att få äga en sån där skivaffär...