moreimportantthanbreakfast.blogg.se

Gravity

Jag är inget stort fan varken av Sandra Bullock, eller sci-fi. Jag tycker inte att rymden är härlig, utan mest bara skrämmande. Jag vet, jättefånigt, men så är det. Jag såg Gravity på bio, eftersom den är 3D och är det någon gång man vill ha full effekt på 3D känslan så är det väl när man ska ut i rymden. Och ja, filmen var väldigt obehaglig. På grund av rymden. Att spendera ett par timmar ensam, i stort sett, med Sandra Bullock var inte alla så skrämmande som jag trott. Hon gör en jäkligt bra rollprestation i filmen. Egentligen handlar ju filmen bara om att överleva, på ett eller annat sätt. Den handlar lite om att hitta något som gör livet värt att leva. Att hitta något i livet som inte gör att man känner att det är skit samma om man lever eller dör.

Dumma mig 2 (animerad)

Första filmen var suveränt rolig och det är den här också…nästan. Den är, enligt mig, inte riktigt lika härlig som första. Jag är lite osäker på om den förtjänar en Oscar. Jag tror inte det, även om jag älskar karaktärerna och filmen. Men, den är inte så speciell. Den är rolig och härlig och fantastiskt underhållande, men…nja, tveksamt om den är värd en statyett.

August: Osage County

Här snackar vi skådespeleri. Storslaget sådant, i ett otroligt välskrivet drama. Meryl Streep gör nästan vad Jaquin Phoenix gjorde i The Master. Det är så man helst vill se skådespeleri. Tycker även att själva storyn och alla roller är väldigt välgjorda och genomtänkta och…genuina, på något sätt. Antar att det hade varit Lena Endre, Helena Bergström Marie Göranzon och Marie Rickardsson som hade varit med i en svensk version.

Blue Jasmin

Klassisk rulle á la Woody Allen. Underhållande, konstig och med massa babbel. Cate Blanchett skulle definitivt vara värd en liten gubbe vid namn Oscar.

Dirty Wars (dokumentär)

En besvikelse.  När jag precis sett den, skrev jag det här utlåtandet på Facebook:

Egenskaper jag uppskattar hos en dokumentär: Häpnadsväckande, förvånande, chockerande, omvälvande. Något som får mig att se nya perspektiv, lära mig ngt jag inte visste innan och får mig att se på världen med andra ögon. Jag såg dokumentären Dirty Wars idag och den var inte ngt av detta tyvärr. Dessutom fick dramaturgin mig att ifrågasätta om det verkligen är en dokumentär, eller ett avsnitt av CSI- Afghanistan/Jemen/Somalia. Ibland har jag svårt att förstå, hur många amerikaner verkar bli så chockade och bestörta över vad som görs i landets namn, medan ingen annan i världen ens höjer ett ögonbryn av förvåning.

Dallas buyers club

Den här filmen är baserad på den sanna historien omRon Woodroof. Hans liv i Dallas i mitten av 80- talet gick ut på att vara alkoholist, narkoman, rodeoryttare och…elektriker. Det rullade på ”bra” tills han drabbas av aids och får veta att han bara har 30 dagar kvar att leva. Well, det tänker han inte riktigt gå med på…

Matthew McConaughey och Jared Leto ser ut som två skelett och jag undrar hur de egentligen mådde under inspelningen med tanke på hur läskigt magra de är. Men men, the things you do for art…

Jag måste säga att jag tycker att McConaughey har börjat få mer och mer intressanta roller nuförtiden. Detta kan vara hans bästa hittills. Jag var lite orolig ett tag att han hade fastnat i träsket av romantiska komedier. Men, precis som DiCaprio, har han släpat sig upp ut träsket. Riktigt bra film, som ännu en gång påminner oss om att okunskap skapar farliga rädslor.

Her

Åh, Spike Jonze alltså... Det är svårt för mig att vara objektiv, när jag är så såld på Spike Jonze. Vilken fantastisk regissör. Det är något magiskt med stämningen i hans filmer. Jag försvinner verkligen bort och in i det där världen han skapar. Och den här gången är det ännu en originell och suverän story. Joaquin Phoenix gör det bra som vanligt och Scarlett Johansson gör en bra…eh…röst. Jag antar att det finns någon för alla och hey…ibland är den någon ett operativsystem. Jag ska vara ärlig och säga att jag var tvungen att sänka ljudet på tvn när det var dags för ”sexscener”, för annars hade min granne trott att jag var någon slags högljudd supersexig Scarlett Johansson. Det här en riktigt bra film om kärlek och ensamhet. Det är en film om att släppa taget om gamla känslor och drömmar, för att de inte längre är vad man hoppades på. Det är också en film om att våga bli kär, trots risken att allt kan ta slut. 

Filmen Jakten, är nominerad i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Jag vill, utan att ha sett de andra i kategorin än, att den här filmen vinner. Den tog sig in under huden på ett kusligt sätt och fick mig att nästan må illa fysiskt. Otroligt suveränt skådespeleri, av inte minst Mads Mikkelsen. Storyn är både angelägen och obehaglig. I Jakten spelar Mads Mikkelsen en förskollärare som anklagas för sexuella övergrepp på ett barn. Något som leder till totalt kaos i den annars så fridfulla lilla danska byn. Det Thomas vinterberg har lyckats med, är att förmedla känslan av total utsatthet och maktlöshet inför andras anklagelser. Att i förtvivlan inte veta om man ska agera lugnt och sansat och hoppas att sanningen ska segra, eller om man ska tillåta sig att skrika i panik över orättvisan.

Jag är medveten om att filmen fått ganska mycket kritik för att den skulle sakna kvinnor. Men, ibland kan jag tycka att man i filmer slänger in en kvinnlig roll som på något sätt får stå för känslorna. Att skapa roller som enbart har den funktionen, är inte meningsfullt enligt mig. För mig handlar det en film inte om vilka kön som är representerade, utan vems blick som kan finna identifikation i filmen. Krävs det en kvinna för att en kvinna ska kunna identifiera sig? Det tror inte jag. Bra skildringar av människor behöver inte alltid ha sin tyngd i vilket kön som representeras.

En lite skum tanke dök upp i mitt huvud ett tag efter att jag sett filmen. Det var i och med att Sture Bergwall återigen blev aktuell i media och berättade om hur han bekräftats av sina psykologer. Han märkte att de bekräftade honom när han började ljuga ihop berättelser om hur han mördat. Ju mer han berättade ju mer uppmärksamhet fick han. Att det var lögner och att det handlade om fruktansvärda brott, hade mindre betydelse, så länge han blev sedd av andra människor. På samma vansinniga sätt, får den lilla flickan i filmen bekräftelse av de vuxna på grund av/tack vare sin lögn. Till slut verkar hon själv inte ens veta om hon talar sanning eller inte. Alla verkar tro att ett oskyldigt litet barn inte kan ljuga, inte kan vrida på ord, bygga en illusion med hjälp av den oförstörda fantasin ett barn har, eller säga något i ilska för att få uppmärksamhet.

I en dokumentär om psykologerna kring Bergwall, diskuteras det om psykoanalyser som tar upp trauman man bär på som har sin grund i sexuella övergrepp man upplevde som barn. Psykologerna bekräftar och söker efter dessa trauman så mycket att patienten är så övertygad om att det hänt att det blir till verklighet. Det leder till anklagelser och man går genom livet med en utsatt känsla av att vara ett offer. Det finns faror med att aldrig ifrågasätta sina minnen, eller åtminstone se dem ur andra perspektiv.

Det finns en bra dikt av Lukas Moodysson om det där…minns inte exakt vad den heter, men den slutar i stil med ”den där sjön man minns som så stor är i själva verket bara en liten pöl.” Typ nåt sånt.

I alla fall, det jag ville ha sagt är…se Jakten.