Gråväder och skola. Och mandlar att gnaga på. Och så Bruce Springsteens skiva The Promise. Den har spelats för mina öron hur länge som helst nu. Jag tröttnar inte. Den är så obeskrivligt bra att jag får pytteskinn av att lyssna på den. The Promise är en dubbelskiva med tidigare osläppta låtar som Springsteen spelade in mellan 1977-78, när han höll på att jobba med det som skulle komma att bli Darkness On The Edge Of Town. Jag gillar Springsteen när han är lite mindre bredbent och svettig och lite mer utelämnad och...sårbar? Jag vet inte men, men ett annat exempel är Nebraska-skivan. Eller det där hjärtskärande ögonblicket i låten Downbound Train, när han faller ner på knä och inser att det bara varit en dröm.
Put on my jacket, I ran through the woods
I ran till I thought my chest would explode
There in the clearing, beyond the highway
In the moonlight, our wedding house shone
I rushed through the yard, I burst through the front door
My head pounding hard, up the stairs I climbed
The room was dark, our bed was empty
Then I heard that long whistle whine
And I dropped to my knees, hung my head and cried
Men en grå och regnig dag som idag, är det låten The Way som får spelas om några gånger. En sån där låt som man borde dansa till i en brudklänning. Och Bruce som sänker rösten och liksom...sjunger som om han viskade det till någon. Okej okej, nu blir det väldigt fånigt och patetiskt...så jag går inte närmre in på det där saxofonsolot mot slutet som gör att nackhåren reser sig. Det är musik som kryper under min hud.
Say no more.
Dagens visa: Bruce Springsteen- The Way