strangled heart.

 

Jag var ju här för att skriva. För att de sagt åt mig att skriva.

Ja, alltså inte bara människor omkring mig, utan små röster inombords. De jag försöker ignorera. Nej, inte galna vansinnesröster. Vettiga röster. Kanske är det egentligen bara min egna, men på många olika sätt.

Ända sen jag kunde skriva, har jag skrivit. När jag var elva skrev jag en bok om hästar och kärlek. Den blev 120 sidor och nu vet jag inte var den är. Jag minns att den handlade om en sjuttonårig tjej som hade hästar, man och barn. Jag tänkte att man var vuxen när man var 17 år och då är det så livet ska vara. Så fel jag hade.

Några år senare hade jag skrivit en lång lång lång historia när datorn bestämde sig för att den skulle raderas. Den såg jag aldrig igen. Ytterligare några år senare, handlade mitt avslutande projektarbete på gymnasiet om att skriva. I många lång år skrev jag. Brev och dikter och noveller och artiklar och pennan glödde och hjärta blödde och jag hade ord liggandes överallt. I sängen och i väskor och fickor och allt allt allt gick att skriva om. Livet och glädjen och sorgen och...störst av allt var kärleken. Så den skrev jag om. Tills jag en dag upptäckte att det var förgäves. Det var ju skit samma hur mycket jag skrev. Jag förlorade ändå. Och de jag skrev om, och till, förstod inte. Och älskade inte. Jag som trodde att ord var det vackraste och starkaste jag kunde bygga med. Som de där orden på svarta tavlan på lågstadiet. ”Låt stå”. Och man lät det stå och suddade försiktigt runt orden. Men jag byggde på höjden utan starka grunder.

Så jag slutade skriva. Far åt helvete med alla ord...tänkte jag. Och svalde. Tills det växte sig för stort inom mig och jag lät det ta andra vägen ut. Fel vägar, måhända. Men ut kom det. En stinkande tystnad.

Men hej, här är jag nu och imorse fann jag femton ord i min sko. Jag trodde det var en sten som skavde, men nej...femton ord som inte tuggats och svalts. Det är ett tecken, den skavande känslan och värken.

Jag har lärt mig sen sist. Det känns som en evighet sedan livet var en saga om hästar. Jag har fel så många gånger sen dess. Och vilken satans kvinnobild förmedlade jag egentligen som elvaåring?!

Jag vet bättre nu.

Det skrivs inga sagor här längre. 

 

Kommentera inlägget här :