unless it comes out of your soul like a rocket.

 

Idag tillkännages vinnaren av årets nobelpris i litteratur. Jag är en av de som bryr sig. Kanske inte på den nivån att jag genast springer iväg och köper författarens böcker och plötsligt hyllar honom/henne till skyarna. Riktigt studsande glad, blev jag nog bara när Tranströmer vann…

Nej, det som gör att jag bryr mig är mer av anledningen att det säger något om vad som anses vara ”bra” skrivande.

Det där besöket på Bokhandeln i helgen, resulterade i att jag köpte Alice Munros novellsamling Dear Life. Vansinnigt bra bok som, väldigt kortfattat, kan beskrivas som en bok om olika uppbrott i livet.

Samtalet jag hade med bokhandlaren handlade just om novellskrivande. Är man en bättre eller sämre författare om man främst skriver noveller? Kan man vinna nobelpris om man bara skriver fyrtio sidors berättelser? Det finns ju de som anser att man måste skriva en tung roman för att det ska vara något att imponeras av. Men ta till exempel Steven Kings, eller i det här fallet Alice Munros, noveller som är så bra att de inte behöver femhundra sidor! Varför säga något på femhundra sidor när man kan säga det på fyrtio sidor? Det är lite som i den akademiska världen ibland, när man ska skriva en tenta och får i uppgift att skriva ”minst fyra sidor”. En person som är usel på att sammanfatta kanske skriver 6 sidor, medan någon annan kan beskriva och analysera perfekt på bara 3 sidor. Det är ju innehållet som avgör om det är en bra text eller ej. The cat sat on the mat is not a story. The cat sat on the other cat's mat is a story, som John Le Carré sa.

Det sägs att Ernest Hemingway en vann en gång en vadslagning, genom att skriva en berättelse på bara sex ord. Resultatet? For Sale: Baby shoes, never worn. Herregud, man dör lite inombords av de där sex orden. Vad ska du med femhundra ord till, om tystnaden som uppstår efter de sex första orden får dig att sluta andas i en timme?

(Fler berättelser på sex ord? http://www.sixwordstories.net/)

 

En av de första novellförfattarna jag läste, var Per Hagman. Om jag inte minns fel, så var jag nog bara sexton eller sjutton år, när jag hjärntvättade mig själv med hans novellsamling Skugglegender. Det berodde nog mycket på att jag hade en tonårings destruktiva hjärta och kunde läsa den sista novellen i samlingen, ”När kommer du tillbaks till mig?”, om och om igen tills jag började gråta. Det var fint och jag tror inte jag hade orkat läsa femhundra sidor varje kväll bara för att få samma känsla.

 

I alla fall… Allra helst hade jag sett att mästarnas mästare, Charles Bukowski, fick nobelpriset. Men det lär inte hända. Så jag blir nöjd om Alice Munro vinner. Likaså om Adonis får priset. Däremot blir jag inte nöjd om Haruki Murakami vinner. Men det är en annan, mycket längre, historia…

 

 
 

So you want to be a writer?

  by Charles Bukowski              

 

if it doesn't come bursting out of you

in spite of everything,

don't do it.

unless it comes unasked out of your

heart and your mind and your mouth

and your gut,

don't do it.

if you have to sit for hours

staring at your computer screen

or hunched over your

typewriter

searching for words,

don't do it.

if you're doing it for money or

fame,

don't do it.

if you're doing it because you want

women in your bed,

don't do it.

if you have to sit there and

rewrite it again and again,

don't do it.

if it's hard work just thinking about doing it,

don't do it.

if you're trying to write like somebody

else,

forget about it.

 

if you have to wait for it to roar out of

you,

then wait patiently.

if it never does roar out of you,

do something else.

 

if you first have to read it to your wife

or your girlfriend or your boyfriend

or your parents or to anybody at all,

you're not ready.

 

don't be like so many writers,

don't be like so many thousands of

people who call themselves writers,

don't be dull and boring and

pretentious, don't be consumed with self-

love.

the libraries of the world have

yawned themselves to

sleep

over your kind.

don't add to that.

don't do it.

unless it comes out of

your soul like a rocket,

unless being still would

drive you to madness or

suicide or murder,

don't do it.

unless the sun inside you is

burning your gut,

don't do it.

 

when it is truly time,

and if you have been chosen,

it will do it by

itself and it will keep on doing it

until you die or it dies in you.

there is no other way.

 

and there never was.