Filmen Jakten, är nominerad i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Jag vill, utan att ha sett de andra i kategorin än, att den här filmen vinner. Den tog sig in under huden på ett kusligt sätt och fick mig att nästan må illa fysiskt. Otroligt suveränt skådespeleri, av inte minst Mads Mikkelsen. Storyn är både angelägen och obehaglig. I Jakten spelar Mads Mikkelsen en förskollärare som anklagas för sexuella övergrepp på ett barn. Något som leder till totalt kaos i den annars så fridfulla lilla danska byn. Det Thomas vinterberg har lyckats med, är att förmedla känslan av total utsatthet och maktlöshet inför andras anklagelser. Att i förtvivlan inte veta om man ska agera lugnt och sansat och hoppas att sanningen ska segra, eller om man ska tillåta sig att skrika i panik över orättvisan.
Jag är medveten om att filmen fått ganska mycket kritik för att den skulle sakna kvinnor. Men, ibland kan jag tycka att man i filmer slänger in en kvinnlig roll som på något sätt får stå för känslorna. Att skapa roller som enbart har den funktionen, är inte meningsfullt enligt mig. För mig handlar det en film inte om vilka kön som är representerade, utan vems blick som kan finna identifikation i filmen. Krävs det en kvinna för att en kvinna ska kunna identifiera sig? Det tror inte jag. Bra skildringar av människor behöver inte alltid ha sin tyngd i vilket kön som representeras.
En lite skum tanke dök upp i mitt huvud ett tag efter att jag sett filmen. Det var i och med att Sture Bergwall återigen blev aktuell i media och berättade om hur han bekräftats av sina psykologer. Han märkte att de bekräftade honom när han började ljuga ihop berättelser om hur han mördat. Ju mer han berättade ju mer uppmärksamhet fick han. Att det var lögner och att det handlade om fruktansvärda brott, hade mindre betydelse, så länge han blev sedd av andra människor. På samma vansinniga sätt, får den lilla flickan i filmen bekräftelse av de vuxna på grund av/tack vare sin lögn. Till slut verkar hon själv inte ens veta om hon talar sanning eller inte. Alla verkar tro att ett oskyldigt litet barn inte kan ljuga, inte kan vrida på ord, bygga en illusion med hjälp av den oförstörda fantasin ett barn har, eller säga något i ilska för att få uppmärksamhet.
I en dokumentär om psykologerna kring Bergwall, diskuteras det om psykoanalyser som tar upp trauman man bär på som har sin grund i sexuella övergrepp man upplevde som barn. Psykologerna bekräftar och söker efter dessa trauman så mycket att patienten är så övertygad om att det hänt att det blir till verklighet. Det leder till anklagelser och man går genom livet med en utsatt känsla av att vara ett offer. Det finns faror med att aldrig ifrågasätta sina minnen, eller åtminstone se dem ur andra perspektiv.
Det finns en bra dikt av Lukas Moodysson om det där…minns inte exakt vad den heter, men den slutar i stil med ”den där sjön man minns som så stor är i själva verket bara en liten pöl.” Typ nåt sånt.
I alla fall, det jag ville ha sagt är…se Jakten.