moreimportantthanbreakfast.blogg.se

 

Apropå debatten som nyligen förts om lögner i media, i samband med Miss Skinny- reklamen, ni vet?

Hur långt är det ok att dra en lögn, för att skapa uppmärksamhet? Eller är det på samma sätt som vissa hävdar att det är med humor? Att man kan skämta om allt med alla kan inte skämta om allt? Är det ok att ljuga om vissa saker, men inte om andra? Sedan kan man såklart undra om det verkligen är kulturens ansvar att hålla sig inom ramar och gränser för vad som ses som normativt och tillåtet.

Innan jag skrev min c-uppsats om psykopater i film (ja, just det…) så funderade jag på att skriva om mockumentärer. Jag tänkte bland annat skriva om den kontroversiella filmen, Punishment Park, som är en jäkligt häftig mockumentär från 70- talet. Handlingen går ut på att några Vietnamaktivister blivit gripna och ska straffas, för att de anses vara en fara för nationen. De får då välja på att sitta tio år i fängelse (typ) eller spendera några dagar i Punishment Park.  Väljer dom Punishment Park, måste de under dessa dagar ta sig genom öknen, utan mat och vatten, till ett slutmål i form av den amerikanska flaggan. Efter sig har de naturligtvis ett gäng från nationalgardet och skulle de bli gripna på vägen så måste de sitta i fängelse istället. Lyckas dom däremot nå målet, släpps dom fria. ”Dockumentären” görs av ett europeiskt filmteam som ska följa dom olika grupperna; poliser och aktivister.

Den här filmen fick vansinnigt mycket kritik när den kom och var länge väldigt marginaliserad. Den både förbjöds och vägrades visningar. Var det för nära någon slags sanning, eller alldeles för långt från sanningen för att det skulle vara ok? Det är intressant att fundera över vilka gränser den tog sig över, för att den skulle bli så kontroversiell. Var det kanske för att det var en lögn som var så snyggt paketerad att folk blev upprörda över att dom kanske faktiskt någonstans trodde på lögnen? Och därför började ifrågasätta situationen i samhället?

Se bara på hur Peter Jackson grundlurade hela Nya Zeeland, med sin mockumentär Forgotten Silver. Folk trodde på riktigt att den handlade om en tidigare helt okänd man, som var först med att göra färgfilm och ljudfilm. Detta, hävdade Jackson, skulle han gjort med hjälp av äggvita och lin. Troligt?

När mockumentären visades på tv var det ingen som förklarade för publiken att det var en mockumentär. Ja, jag både fnissar och fnyser lite, när jag tänker på det. Är det plötsligt så att vi förväntas få veta när någon ljuger för oss? Så att vi kan luta oss tillbaka i den trygga IKEA-soffan och bara se det som underhållning utan ansträngning? Trots att Forgotten Silver på många sätt är så otroligt osannolik och fånig, så är det som om en stor del verkar ha stängt av den ifrågasättande delen av sina hjärnor, bara för att det står i tablån att det ska visas en dokumentär. När det borde vara tvärtom! Så fort någon säger sig ha en sanning att visa borde alla hjärnceller, som ser ut som Janne Josefsson, höja sina skeptiska ögonbryn!

En stor del av syftet med att göra en mockumentär, är ju att uppmärksamma människor på vara mer kritiska till vad som sägs och visas i media. Då kan jag tycka det blir en aning absurt när vissa blir arga för att dom blivit lurade. Man kan inte förutsätta att media serverar någon slags objektiv sanning. Det är naivt att tro det. Lika naivt som att tro att politiker alltid talar sanning, eller att det faktiskt är Mamma Scan som har rullat köttbullarna du köper. Det är tråkigt att inte fler människor lägger tid på att vara kritiskt granskande och att sätta sig in i olika ämnen. Det borde vi göra, med tanke på hur otroligt mycket information vi nås av dagligen. Men istället är det som att det är det vi hör mest om och från de starkaste rösterna, som blir viktigast och sant. Vi förutsätter att media naturligtvis värderar alla nyheter och visar det som är viktigast att få veta. Det är nog därför många idag till exempel går omkring och tror att det är konflikten i Israel- Palestina, som tar flest liv och är den absolut viktigaste konflikten att lösa nu, direkt, bums!

Men ”den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om.” Ja just det, Demokratiska republiken Kongo ja. Men det visste ni väl? Och om man ser till antalet döda i en konflikt så kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak efter Kongo. Större än Israel-Palestina är även konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal. Hörde vi något om det på nyheter i morse? Nope.

Vilket är att föredra?  En rak lögn eller en oerhört snedvriden sanning?

Det finns mycket mer att skriva om detta och det kommer jag antagligen göra också. Mitt tips är i alla fall, att läsa boken Stealth Conflicts, av Virgil Hawkins. Ni kan även kolla in den här hemsidan: http://stealthconflicts.wordpress.com/

Nu är det fredag och jag ska äta köttbullar! Min alldeles egna mor, har rullat dom. 

 

Mer mockumentär?

Konspiration ’58- spelades verkligen VM i fotboll i Sverige 1958?

Spinal Tap- om ett hårdrocksband (suveränt bra!)

Land Without Bread (Las Hurdes: Tierra Sin Pan)- från -33, kanske är den första mockumentären som gjordes? Jag vet inte, men den är i alla fall regisserad av Luis Buñuel, surrealisten som även var kompis med Salvador Dali. Det ni!